Annelie tog kontrollen över sitt liv

En stark berättelse om hur man kan ta sig ur det djupaste mörker och maktlöshet till att ta kontrollen över sitt liv och styra det i den riktning man vill. Mina varmaste rekommendationer. 
Nedanstående är citerat ur magasinet Filter som också är källan till denna artikel.
Du kan också följa Annelie på facebook under Anneli Wester - Life rules
//Madeleine 

Under sju år gjorde hon allt för att skada sig själv. För Filter berättar Årets äventyrare Anneli Wester hur hennes tunga erfarenheter kunde bli en fördel på berget.

Det handlar bara om vart vi riktar vår energi

Jag föddes i Utby i Göteborg 1969 och har två äldre bröder. När jag var två år skildes mina föräldrar. Mamma fick vårdnaden först, men lämnade över oss till pappa efter ett par månader. Det fanns väl annat roligt i livet, antar jag. Vi växte upp tätt ihop med våra grannar, två killar som var tre och sex år äldre än jag. Jag var en fighter och stod mig bra i konkurrensen. Jag förstod inte varför mina klasskamraters mammor var så betuttade i pappa, men det förstår jag i dag: han tog hand om tre barn, var klassförälder i alla tre klasserna och vi hade köksgardiner och blommor i fönstren som alla andra.

Utbybergen är några av norra Europas finaste klätterberg och jag växte upp precis nedanför dem. De var lite av vår lekplats. Där lärde jag känna en del av dem som deltog i den första svenska expeditionen till Everest. Pappa och jag satt och tittade på dem på TV sen. På den tiden var filmkameran kvar nere i baslägret och man såg någon liten prick däruppe. Det var så jädra spännande.

Mamma träffade vi ett fåtal gånger om året. Det var väldigt speciellt, vi var tvungna att klä upp oss. Hon levde ett lite glassigt liv. Vi brukar säga att vi inte passade in i möblemanget. Väntade hon besök fick vi inte röra möblerna, för det blev fingeravtryck. Hon var omgift och de hade gott om pengar. Barn var jobbigt. Jag vet i dag att hon älskade oss men hon kunde inte hantera sådana känslor. Hon var det stora spöket i vår familj som vi sällan pratade om. Det värsta vi barn kunde säga till varandra var ›du är precis som mamma‹.

När jag var nio eller tio var det en man som tallade på mig mer än man får göra. Sedan, som tonåring, i den åldern då man undrar över kvinnlig identitet, var jag ganska trasslig. Jag fick kontakt med en kvinna som jag anförtrodde mig åt. Fick stöd och sov över där ibland. Hennes man gjorde saker som man inte gör med 14-åringar. Sex och hela köret. Många gånger. Det hade sönder mig fullständigt och jag stängde av. Istället började jag göra mig illa. I förtroende berättade jag om allt för en präst, utan att veta att han var kompis med det där paret. Han förtalade mig inför hela församlingen.

Jag berättade också för en stödlärare på högstadiet. Hon gjorde ingenting. Jag har träffat henne senare i vuxen ålder och hon sa att hon trodde att jag ljög. Hon beklagade det, naturligtvis – men det var så dags. Det gjorde ju också sönder mig. Läs hela artikeln här >>